UTBRÄND: Den inre utmattningen

Utmattning kan absolut ha yttre förklaringar. Det finns arbetsplatser, livssituationer och kravbilder som är orimliga, och där problemet i första hand inte sitter i individen.

Men det finns också en inre sida av utmattning som vi behöver prata mer om. Syftet är inte att göra den utmattade till problemet, men vi behöver förstå vilka strategier människor använder för att skapa trygghet när livet blir svårt.

Människor gör nämligen inte detta på samma sätt.

Vissa människor blir mer självfokuserade under stress. De drar sig undan, prioriterar sina egna behov och försöker få sitt eget liv att fungera så gott det går.

Andra gör nästan tvärtom. De söker trygghet genom samhörighet. De försöker bli ännu mer hjälpsamma, behövda, pålitliga och lätta att tycka om. De tar ansvar för stämningar, relationer, behov och förväntningar. De säger ja när de borde säga nej och känner skuld när de inte räcker till.

Här uppstår den psykologiska rävsaxen.

Om ditt sätt att skapa trygghet är att anpassa dig och vara viktig för andra, då kommer du använda exakt samma strategi när du redan är på väg in i utmattning.

Du som är trött försöker bidra mer. Du som behöver återhämtning blir mer tillgänglig. Du som egentligen behöver sätta gränser blir mer rädd för att göra någon besviken. Ju sämre du mår, desto hårdare försöker du hålla ihop det som får dig att känna dig behövd och uppskattad.

För många är detta inte nya beteenden. Det är strategier som funnits där sedan barndomen och som har fungerat väl under stora delar av livet. De har hjälpt personen att få uppskattning, tillhörighet och en känsla av kontroll.

När utmattningen kommer försvinner därför inte bara energin. Man kan också förlora tillgången till sitt invanda sätt att skapa trygghet. Om man inte längre orkar hjälpa, prestera, finnas till hands eller vara den som håller ihop allting, vem är man då? Det är inte konstigt att människor beskriver att de tappar fotfästet.

Ibland fokuserar behandlingen främst på att minska den yttre belastningen. Det kan vara helt nödvändigt. Men om personen sedan återgår till samma sätt att förhålla sig till sig själv och andra finns risken att man fortsätter leva precis på gränsen till det man klarar av.

I värsta fall använder man återhämtningen till att skapa mer utrymme för samma gamla mönster. Man vilar inte för att leva annorlunda, utan för att orka fortsätta stressa på samma sätt som tidigare.

Andra förstår att något behöver förändras, och på ytan förändras beteendet. Men gränssättningen blir inte frihet. Den blir ännu ett projekt att prestera. Man säger nej, men ligger sedan vaken och undrar om man var kall, självisk eller otillräcklig.

Värst av allt är kanske att man efter en utmattning ofta får en nästan brutal självmonitorering. Man har stenkoll på sina energinivåer, sina symtom, sin sömn, sin hjärna och sin återhämtning. Varje indikation på trötthet kan kännas som ett tecken på att man är på väg tillbaka. Varje dålig dag kan bli ett hot.

Då blir återhämtningen inte bara vila. Den blir också bevakning. Man försöker leva, men med ena ögat hela tiden riktat mot risken att falla ihop igen.

Om en människa ska återhämta sig på riktigt behöver hon också få syn på sin relation till skuld, rädsla, ansvar och otillräcklighet. Inte för att ignorera dem, bita ihop med dem eller falla offer för dem, utan för att kunna bära dem utan att låta hela livet byggas runt dem.

Det hade ju varit jävligt skönt att bli fri från de känslorna. Men just det projektet gör dem ofta större. Livet krymper när allt börjar handla om att slippa känna fel saker.

Därför är målet kanske inte att bli fri från skuld, rädsla och otillräcklighet. Målet är att bli fri i dem. Att kunna känna dem utan att genast börja prestera sig tillbaka till trygghet.

Först då kan man börja bygga ett liv som inte hela tiden kräver att man överger sig själv.